Det bästa med att bli äldre är att man värdesätter sin tid mer, tycker jag. Jag har alltid varit den som hjälpt till vid jobbsammanhang, fester, flyttning – ja, det mesta som bekanta bett mig om. Alltså bekanta – inte ens nära vänner!
”Ja, självklart, men absolut kan jag det”. Känner du igen dig?
Nej, jag har slutat att hjälpa folk (självklart hjälper jag nära och kära som jag vet hjälper mig tillbaka). För i slutändan är det man själv som står där och inte hinner med sitt egna liv. Jag är väldigt selektiv med vad, och vilka jag vill hjälpa, till skillnad från förr.
Och i jobbsammanhang har jag börjat ställa krav tillbaka på dem jag jobbar med. Får jag en dålig magkänsla, blir behandlad som att jag inte kan mitt jobb, så säger jag nej. Den energin det tar kommer aldrig vara värt varken pengar eller tid.
Helt enkelt så ser jag mig själv som BOSS över mig själv och min tid. Och jag kan önska att jag hade haft den styrkan i mig att vara det mycket tidigare, artigt och bestämt bara säga: NO MOTHERFUCKER! Haha, nej, skoja bara, men ”Nej, tack”.