Jag minns när Lilo var tre veckor gammal och jag skulle åka tunnelbana med henne. Mitt under färden började hon gallskrika och var helt otröstlig. Svetten rann, jag tappade skötväskan, fick inte upp låshaspen på vagnen… Jag kände mig som en riktig rookiemamma. En farbror tittade på mig och sa: ”Tro, det eller ej, du kommer att sakna den här tiden”. Jag minns att jag var så trött att när jag kom hem och bara tjurade och tjurade. Det blev visserligen lättare att hantera skrik, panik och så vidare. Men sömnen, eller rättare sagt sömnbristen, gjorde mig galen.
Lilo vaknade varje till varannan timme för att äta och ofta tokskrek hon tills att hon slocknade av utmattning. Och så ville hon bara sova på mig de första tre månaderna och jag kunde förmå mig att lägga henne i sängen då hon började gråta så fort jag gjorde det.
Men på ett sätt hade den där farbrorn rätt. Jag saknar spädistiden, men mest för att jag vill minnas alla härliga stunder igen! Det är som att hela första året med henne är en dröm. Som att man var i konstant zombie-mode.
Jag gjorde en intervju med en sömnforskare förra veckan och hon menar att om nyblivna mammor inte hade hormonet oxytocin i kroppen så skulle vi aldrig klara sömnbristen. Och vi skulle knappt vilja fortplanta oss igen. Tack gode gud för oxytocin.
