Vi börjar helt klart att närma oss peaken i trotsåldern. De här bryten över ingenting, ja, de tar på en. Speciellt när man är själv och inte kan kliva en minut åt sidan och andas.
Tallrikar flyger, saker kastas och jag är ”dumma mamma” mest hela tiden.
Men jag försöker att se det här positivt, att det är en så viktig del av barnets utveckling. Det gäller ju bra att ”keep my cool” och inte bli för arg när ens avkomma testar en.
Och sen – jag tycker ju att Lilo är så gullig att jag faktiskt har rätt svårt att säga nej till henne… Speciellt när hon säger ”oooo, tack, snälla mamma” och frågar om jag vill ha en puss.
