Nu har Lilo varit från mig en vecka. Och eftersom jag och Lilos pappa inte kör ”varannan vecka” utan tre dagar i taget så känns det som att jag inte har sett henne på en evighet.
Och medan hon har det kul på Österlen med sin pappa, farmor med flera så kommer jag på mig själv med att ha ångest över att jag inte är hos henne – att jag inte är tillgänglig.
Varför är det så? Känner alla mammor likadant? Alla pappor också? Att man inte riktigt kan slappna pga dåligt samvete för att man inte finns vid sitt barns sida på så lång tid (över en vecka till innan jag kommer att var med henne igen).
Hur fasen gör man för att njuta maximalt av sin ensamtid egentligen?
Saknar den här lilla gullegrisen så mycket att jag blir tokig.
