Jag har alltid haft en knepig relation med min pappa. Att inte själv leva som man gör sänder dubbla signaler till ens barn – så enkelt är det. Och för mig har det inneburit att alla val jag gjort, har varit fel för honom. Fast de har varit så rätt för mig. Det är ohållbart att hålla en god relation med en person som bara kan se saker från sin sida.
Men tanken av att han kanske sitter hemma helt själv på fars dag plågar mig oerhört. Ändå kan jag inte ta upp telefonen och ringa honom – det är inte att vi inte har förlåtit varandra för de massiva bråk vi har haft genom tiderna – det är att jag inte vet om jag verkligen vill ha in honom i mitt liv igen. Och det är hemskt att känna så, det ger mig oerhörda skuldkänslor.
Frågorna jag ältat sedan jag har varit liten är: måste man ha en relation till någon på grund av blodsband? Alla säger jämt till mig att vi borde ha en, utan egentligen veta något om min och min pappas relation.
Och den andra frågorna är: varför tycks så många ha sämre relation till sin pappa än till sin mamma? Är mammor generellt mer medgörliga när det kommer till att möta sina barn?
Jag vill inte tro att det är så.