I lördags gästade jag Nyhetsmorgon tillsammans med helgpanel-kollegorna Soraya Hashim och Figge Norling.
Eftersom Beyoncés graviditet var ett av samtalsämnena så frågade reaktionen, i ledning av bästa Jenny Strömstedt denna morgon, om jag även kunde tänka mig att prata om min inseminationsresa. Och visst är det lite nervöst och sitta där och berätta om donation, tankar och så vidare. För så här är det. Säger man någonting som folk anser vara ”fel” så vet man att det kommer att komma ett mejl i inboxen som berättar hur ”vidrig” jag är. Och mycket riktigt så låg där ett par mejl. Och i stället för att försöka fråga mig på ett vänligt sätt hur jag tänker, så att man kan hålla en vettig diskussion, så skriker alltid person ut förolämpningar… ”Fy fan för människor som du!” – och jag är ”vidrig”, ”ful”, osv…
Jag ska berätta varför personerna var upprörda – men först – jag kommer aldrig att svara någon som inte kan hålla en konversation på en okej nivå. Påhopp kommer aldrig att leda till ett svar från mig. Och mitt utseende har ingenting med något att göra, det är bara extremt larvigt att recensera mitt utseende.
Jo, personerna var upprörda för att när jag säger att jag inte har några krav på hur spermadonatorns ser ut (utöver längden som faktiskt inte heller är superviktig) så säger jag att det är viktigaste är att barnet är friskt.
Jag uttryckte mig kanske lite klumpigt. Jag kan så klart inte ha det som ett krav, det förstår ju vem som helst. Men så här: Istället för att fokusera på donatorns utseende så är det viktigare för mig att donatorn har en ”bra” sjukdomshistoria. Är det vidrigt av mig att önska det?
Jag vet väl att det inte finns några garantier till ett friskt barn, och får jag ett sjukt barn så kommer jag att älska det lika gränslöst som ett friskt – SÅ KLART!
Men att inte få önska sig ett friskt barn… Jo, det är klart att jag vill att mitt barn ska må så bra som möjligt!
Är det vidrigt av mig att önska det?