Jag hade tänkt att åka till Ikea idag för att köpa gardiner, men tanken fick mig att svettas… Varför? Jo, det är inte bara så att jag ogillar att se alla par bråka om diverse saker, men också för att jag får panik av det som hände för ett par månader sedan. Just när jag skulle kolla på gardiner på Ikea…
Jag hade med Lilo som stod bredvid mig när jag kollade på olika tyger. Två sekunder senare var hon helt plötsligt borta. Den paniken… Även om man vet att hon inte är långt borta så kan man ju inte låta bli att drabbas av de värsta ”Madeleine McCann”-tankarna: ”Tänk om någon tagit mitt barn!”.
Vad jag gjorde? Instinktivt började jag att skrika Lilos namn med min högsta röst (tro mig, jag har en stark röst som förmodligen hördes över hela varuhuset). Men snabbt kom en kille från personalen och frågade vad som hänt. Jag förklarade och herregud vad proffsig han var: ”Det viktigaste är att du står kvar precis här, så vi inte tappar bort dig”. Sen ropade han något i stil med ”Kod 99” till sina kollegor och sa ”nu letar alla här på avdelningen efter din dotter”. Ett par minuter senare, vilket kändes som två timmar för mig, kommer en av de anställda med Lilo – som är superlycklig.
Jag: ”Älskling, du får inte bara gå ifrån mig så där utan att säga något!”
Lilo: ”Men mamma, jag så en jätteguuulliiiii bebis som jag ville klappa!”
Ridå.
Ikea kan verkligen ta hand om situationen snabbt, vilket jag är så tacksam för. Men hädanefter lämnar jag istället in Lilo till deras barnpassning (fantastiskt ju!). Eller så åker jag helt enkelt utan barn. Puh.