Ni vet när man ska gå på dejt och förbereder sig innan. Typ städar hemmet, byter sängkläder, ansar vinterpälsen – ifall det faktiskt skulle leda till några ”hemmaaktiviteter”…
Ja, jag gjorde allt detta eftersom jag skulle träffa en tinder-dejt på eftermiddagen igår. Vi har haft kontakt i en månad ungefär genom tinder-chatten för att sen byta nummer och fortsätta textandet där. Och han har varit väldigt flitig med att skicka mess och tydligt sagt att han vill ses. Så vi bestämde tid och ungefärlig plats, och när jag sedan messade ett par timmar innan vi skulle ses så möttes jag av… TOTAL TYSTNAD!
Förstår ni, hade hade inte ens vett nog att ställa in dejten. Är inte det ett så taskigt beteende? Vill han inte träffas irl är det väl bara att säga det istället för att ödsla tid på att lura mig in i något som inte finns. Det är väl bara att ställa in istället för att stoppa huvudet i sanden och inte ens skicka ett mess!
Jag börjar nästan tro att jag blivit är ”catfished”, att han faktiskt inte är personen som han visar på bilderna.
Hur som helst så går jag med huvudet högt. Jag kommer aldrig att låta en sådan person sänka min självkänsla, men jag känner mig däremot tvivelaktig till att tinder kan tillföra mig något bra.
Jag tror att jag får hålla mig till att tro på att träffa någon i verkliga livet, inte på nätet.
Och ödets ironi ändå… när jag efter den uteblivna dejten istället går och möter min killkompis så sitter han med ett gäng killar jag inte har träffat förut. Och helt plötsligt uppstod någon attraktion mellan mig och en av killarna. Och nu har vi bestämt att vi ska ses. Är det inte lustigt hur livet funkar ibland?
When life gives me lemons I will sure as hell make a lemonade!