Jag och Lilos pappa har delat upp så att vi har Lilo i ett två/tre-dagars schema. Det betyder att vi aldrig behöver vara ifrån Lilo mer än tre dagar. När jag berättar hur vi lägger upp vår fördelning får jag ofta frågan, ”men varför har ni inte varannan vecka?”. Som att det vore någon sorts lag man ska följa som om man har delad vårdnad…
En vecka är för mig en evighet utan Lilo. Jag tycker att tre dagar är en lång tid utan att få ha henne när mig. Och jag tror att hon skulle känna likadant.
”Men det kanske är bättre för henne att ha varannan vecka så att hon inte blir förvirrad?”, är också en sak jag får höra – ofta av folk som inte har barn, men även av andra föräldrar.
Varför skulle hon bli förvirrad, undrar jag då. Hon är fyra år i höst och det här är hennes liv – två trygga hem, och hon mår jättebra! Och varför skulle någon annan än hennes föräldrar, som känner henne bäst av alla, veta vad som gör min dotter förvirrad?
Det som förvirrar henne mest är vuxna som pratar över hennes huvud!
Alla föräldrar gör ju förhoppningsvis det som är bäst för deras barn och för dem själva. Hur uppdelningen ska se ut mellan föräldrar med delad vårdnad vet de nog bäst själva.
Taco hej.