I slutet av november blir Lilo fyra år och jag inser att mitt barn känner extremt mycket känslor just nu som leder till många samtal. Igår såg vi ”Lilo & Stitch”, ja jag var så klart tvungen att visa min Lilo den tecknade Lilo, även om hennes namn inte kommer från just henne.
Och i en scen så kommer barnavårdsnämnden och ska hämta Lilo från hennes storasyster då dom anser att hon inte kan ta hand om sin lillasyster (föräldrarna är döda). Och jag har aldrig sett min Lilo bli så ledsen av en film tidigare…
”Mamma, man får inte bara byta person så där! Jag vill aldrig att jag ska byta från dig!”. Och så stoppade hon huvudet i kudden och grät och grät. Jag förklarade att det inte kommer att hända henne, att hon kan vara lugn och så låg vi och kramade varandra till att hon blev glad igen. Och sen grät jag själv, i smyg, i kudden.
Säga vad man vill om Disney-filmer, men de påverkar verkligen barn som vuxna.