Jag och Lilos pappa kör inte med det klassiska varannan-vecka-upplägget utan gör istället ett schema på 2-3 dagar. En vecka utan Lilo är fortfarande för länge för oss båda, och Lilo verkar må bra av upplägget. Sen får vi se vad som funkar bäst för oss alla när hon blir äldre.
Och jag vet att det är få dagar utan Lilo, men ändå, det som händer i mig…
…när jag ser ett annat barn i samma ålder som Lilo = saknad overload i hjärtat.
…när jag ska gå lägga mig = luktar på hennes kudde.
…när jag ser en film där ett barn blir ledsen (”Fyren mellan haven” – herregud, vilket gråtfest!) = Gråter osunt mycket.
…när det är för tyst runt mig = tittar igenom alla filmer jag har på henne i mobilen för att höra hennes röst och framför allt hennes skratt.
Känner ni igen er, ”varannan vecka”-vecka päron?