Jag undrar om jag någonsin kommer att träffa en partner och gilla personen så pass mycket att jag skulle byta till dennes efternamn. Jag tror inte det. Men det kanske är lätt för mig att säga som har ett efternamn som jag verkligen trivs med. Leone är liksom så mycket av mig. Namnet Annika däremot… Ja, det är tur att jag har ett efternamn som klingar snyggare.
Men om man nu tar någons efternamn så gör man väl det av kärlek? En fin grej liksom. Och har man barn tillsammans så vill man ju kanske heta samma sak som dem. Men det här att kräva tillbaka sitt namn, är inte det så larvigt? Jag fattar om man gör slut med någon, eller blir dumpad, och sen inte vill ha kvar namnet. Men att kräva tillbaka det? Det känns bara så lågstadie. Jag är i alla fall glad att jag aldrig skulle hamna i den situationen. Men om jag gifter mig, och min partner vill ta mitt namn, ja varsågod! Och jag kommer aldrig att kräva tillbaka det.
Jag, typ.