Jag vet inte om jag har delat med mig av det här tidigare här på bloggen – men jag har bestämt mig för att lägga ner försöken till att skaffa ett barn genom insemination helt.
Jag fick som jag tidigare sagt panik av missfallet tidigare i år. Jag känner att jag helt enkelt inte kan sätta ett barn till världen själv…
Varför?
Min älskade lilla Lilo, här 6 månader på semester i Franrike.
Jo, för vad händer med det barnet om något skulle hända mig? Det finns liksom ingen självklar plats för den barnet! Visst jag har en familj som så klart skulle hjälpa till, men att förutsätta att någon ska ta hand om ett barn – det kan jag inte. Det är inte en självklarhet var det barnet skulle hamna.
Tanken av detta gör mig livrädd. Lilo har ju en pappa och en säker plats om något händer mig. Men ett barn jag skaffar på egen hand, och något händer mig – var ska det barnet bo och leva? Den tanken är hemsk – att ett barn jag sätter till världen inte har ett tryggt liv om jag skulle dö (hatar att tänka på döden, men nödvändigt i det här fallet).
Om jag blir förälder igen så kommer det att vara med en annan person – alltså så att jag väljer att skaffa ett barn planerat och har ett delat föräldraskap med någon. Inte på egen hand.
Det handlar inte om att vara feg för att försöka igen – det handlar om att sätta ett barn först, tycker jag. Sen gör alla så klart som dem vill. Barnlängtan är en stark kraft. Och alla har rätt att längta efter barn.
Ni som försöker bli gravida på egen hand – jag är med er! Och jag hoppas så att ni har bra personer runt er som ni litar på och vet kan hjälpa er när och om det skulle behövas!