Häromdagen hade jag en diskussion med en pappa som upplever sin tvååriga son som ”för mammig”. Han menade att han var det för att hans fru, mamman till barnet, var den av dem som ofta gav med sig lättast och inte hade lika stränga regler som pappa. Jag höll inte med honom. Jag tror att barn har mammiga och pappiga faser helt enkelt. Men jag vill inbilla mig att det finns ett extra speciellt band mellan den som har burit på barnet och den av dem som har varit mest med barnet (hans fru var föräldraledig 90 procent av tiden). Hade han själv varit hemma med barnet det första året, som mamman, hade kanske sonen tytt sig mest till honom.
