Det är lite lustigt hur mycket känslor som väcks när jag visar min kropp. Och frågan är om det hade gjort det om jag var ”modellsmal”? Jag känner att jag väcker någon slags provokation med min kropp som jag inte riktigt förstår. Här är några saker jag fått höra i veckan efter att visat mig i underkläder…
”Vad modig du är som visar din kropp!”
Jag förstår inte riktigt vad som är modigt med att visa min kropp? Det är bara en kropp – alla har en kropp. Är det modigt att visa den för att den inte ser ut som en modellkropp?
”Du vet att hon har vikt ut sig…”
Kalla mina kroppsbilder vad som helst – jag bryr mig inte! Jag är så pass säker på mig själv och min kropp och det jag gör att kommentarer som denna faktiskt inte biter på mig. Och vad är ens utvik? Känns som ett uttryck från Slitz, 1995.
”Men du är ju inte ens tjock – hur kan du kalla dig kroppspositivist?”
Återigen delas våra kroppar upp i etiketter. För tjock, för smal, för normal – ahhhhhhh! Det är ju det här jag vill komma ifrån. Kroppspositivsm handlar ju om att visa OLIKA kroppar. Och jag anser min kropp vara helt ordinär – och ändå kommer jag ibland inte i den största klädstorleken. Det ÄR skevt.
”Jag avföljer dig på instagram nu…”
Jo, den fick jag i veckan när jag lade ut bilder på samarbetet med Chantelle. Ehhhh… Ja, det är väl bara att göra det? Men tack för upplysningen liksom?! Ingen har väl tvingat dig att följa mig och min kropp?
Jag kommer aldrig att sitta lugnt ner i båten när min dotter och andra kids dagligen matas av en typ av kropp. Jag tror att det är superviktigt att låta barnen se olika typer av kroppar hela tiden – och det är vår uppgift som föräldrar att se till att de får göra det.