Kärlek alltså. Finns det någon mäktigare känsla än att vara kär? Och när man upplever kärleken på ett nytt sätt är det så överraskande, omtumlande – men det är också svinläskigt. Plötsligt har jag så mycket att förlora.
Jag läste att den mest komplicerade fasen när man går in i ett förhållande är just förälskelsen då dopaminet skjuter i höjden, och det blir en lyckokänsla i kroppen. Och det här är så spännande tycker jag, att serotoninen istället sjunker, och det är det som gör att man låser på en person. Och herregud så mycket känslor jag har i kroppen nu! Dopmaninet är på MAX.
Men efter förälskelsefasen kommer ju kärleksfasen, den långvariga kärleken. Och när man har en person som man mår bra av att ha nära så bildas närhetshormonet oxytocin (det som man också har med sina barn och är så bubblande starkt!).
Hur som helst, hur läskigt det än är att bli kär så känner jag att det finns mer att vinna än att förlora. Tänk om jag inte hade gått på den där dejten med NB?! Läskig känsla.