Jag har aldrig varit speciellt förtjust i sorgliga filmer, böcker och tv-serier. Jag skulle till exempel skulle aldrig gå på bio och se en film man väntas gråta till. Verkliga stories från livet är en sak, jag vill vara medveten om vad som händer kring mig, självklart. Men att framkalla en sorgkänsla med vilja… Jag förstår helt enkelt inte tjusningen med det. Tycker att det räcker med livet liksom – som innehåller en problem och skit vare sig man vill eller inte.
Därför är jag också skeptisk till barnbokstrenden som råder – den väldigt ledsna trenden. Hur mycket realism behöver man egentligen ge sitt barn? Jag fattar att många budskap är viktiga (mobbning, att leva med sjukdomar, osv) men behöver barn verkligen förberedas på att…
… alla ska dö, att morföräldrar hamnar på bårhus, osv?
”Alla dör” (för barn 3-6 år).
…bli lämnad ensam och övergiven?
”Lämnad ensam” (för barn 3-6 år).
…alla går i väg? Att figuren Frank går hem själv och gråter av sorg.
”Alla går i väg” (för barn 3-6 år).