Jag fick Lilo för snart fem år sen. Det blev ett akut kejsarsnitt efter två kämpiga dygn. Orsaken till snittet var helt enkelt att jag inte öppnade mig mer än fem centimeter. Och jag måste säga att jag verkligen blev behandlad bra på BB Stockholm i detta. Det var varken en hets att föda vaginalt, eller att göra kejsarsnitt (förrän det blev akut). Nu i efterhand hade jag så klart valt kejsarsnitt – och skulle jag någonsin föda barn igen så skulle det till 100 procent bli genom ett planerat kejsarsnitt. Jag skulle aldrig låta mig övertalas till att föda vaginalt eftersom det verkligen inte fungerade förra gången.
Därför blir jag både förvånad och upprörd när jag läser Ida Östenssons text i KIT om hur hon blev bemött – när hennes barn låg i säte…
Idas son Valter (nu 4 veckor) visade sig ligga i säte och efter ett vändningsförsök där Valter inte ville bli vänd så blev det beslutat att Ida skulle förlösas med kejsarsnitt. Men först utsattes hon för en övertalningskampanj av läkaren, som tyckte att hon kunde föda vaginalt ändå.
”När jag sa att jag ville bli snittad så blev hon bara stoneface och frågade: ‘För att?” Tre gånger återupprepade hon den frågan när jag förklarade varför jag som förstföderska inte ville föda i säte’.
Är det inte galet att försöka övertala en kvinna till detta? Och även om ett barn inte ligger i säte tycker jag att det är illa att försöka övertala någon som inte vill föda vaginalt att göra det.
För övrigt tycker jag att min bloggkompis Vanja alltid uttrycker sig så bra kring kejsarsnitt och rätten att bestämma över sin egen kropp. Här kan du läsa hennes argument för att få ett kejsarsnitt beviljat.