I fredags började en ny fas i mitt och Lilos liv. Från att ha kört ett 2-3 dagarsschema med Lilos pappa så började vi i fredags med den klassiska lösningen varannnan-vecka.
Vanligtvis har vi alltså inte varit ifrån Lilo mer än tre dagar i rad om man nu inte varit bortrest eller bytt någon dag hit och dit.
Orsaken till att vi bytte till varannan-vecka är att det ska bli enklare för alla familjemedlemmar – och för att Lilo också ska få bättre koll på vem hon ska vara hos.
Helt enkelt: en bra lösning för alla.
Men ändå ligger jag där på natten dag 3 från Lilo och känner mig som att jag har svikit henne och ligger och gråter. Den eviga skulden att inte vara en tillräckligt bra mamma, som är där för mitt barn, kickar in.
Varför är det alltid så? Varför känner man så lätt skuld? Jag vet att hon klarar sig alldeles fantastiskt utan mig, men jag kan ändå inte sluta att känna skuld över att jag lämnar henne i en hel vecka utan mig, rädd för att hon ska tro att jag inte vill vara med henne.
Jag tror egentligen att den här fasen är mer jobbig för mig än vad den är för Lilo. Jag hoppas bli van efter ett tag, men just nu är känns det mest konstigt.
Ni som kört varannan-vecka ett tag – när började ni att vänja er?