Status: Väntar på att min mens ska komma för att kunna ta hormontesterna som förhoppningsvis visar att jag har en chans att bli mamma igen.
Och det är lustigt det här hur folk reagerar kring detta. Tydligen så är jag en ”självisk person” som ens funderar på insemination – att alltså använda mig av donerad sperma av en helt legitima spermabanker. Och köpa sperma på nätet – herregud – ”hur kan jag ens överväga detta!!!”.
Så ska jag lyssna på de råd jag får i stället? Ska jag som det föreslås skaffa barn med kompisar, andra bekanta, främlingar, och så vidare…
Det är alltså, enligt många, mer okej att skaffa barn med någon random person än att inseminera sig med sperma – som män frivilligt har donerat. It makes no sense!
Så, för att reda ut detta:
Jag vill inte på något sätt skaffa barn med en person jag inte känner, och låta den personen ha rätt till mitt barn. Det kommer aldrig att hända. Varför skulle jag vilja ha barn med en okänd person??? Tror folk på riktigt att jag tänker låta en okänd person som jag inte vet ett skit om ha laglig rätt till mitt barn?
Jag skulle aldrig dra ut på krogen på någon slags spermajakt för att bli gravid. Är det verkligen bättre än att köpa donerad sperma från någon som frivilligt donerat som sperma? Hur ni hur skevt det låter? Ska jag lura någon på sperma?
Jag vill inte ha barn med en killkompis. Jag vill ha kvar mina kompisar som mina kompisar. Inte som en förälder till mitt barn.
Jag vill inte bli ifrågasatt för att jag är singel. Om det var ett par som hade försökt att få barn på samma sätt – hade de blivit ifrågasatta som oss singelmammor? Nej, jag tror inte det…
Ibland känns det som att alla tror att de är så moderna, men fortfarande är det här samhället så proppat med normtänkande. Så fort någon bryter en norm så ska det ifrågasättas och man talar snabbt om att man tycker att det är ”fel” utan att egentligen veta varför man tycker det. Ända tills att man själv sitter i samma situation…
För övrigt: Ni är sjukt många som peppar mig också! Har precis ätit lunch med en tjej som heter Sara som har gjort den här resan själv och nu har en son på 3 år. Känner mig nu så sjukt pepp på framtiden – förhoppningsvis som tvåbarnsmamma. Tack för det mycket härliga mötet, Sara!