På tal om Kamratposten (inlägget nedan). Har ni sett deras nya undersökning? Så otroligt deppigt att det ser ut så här: få barn pratar inte med sin pappa när de är ledsna. De vänder sig hellre till ingen alls framför sin pappa! Det är ju inte klokt.

Vad handlar det här om egentligen? Att pappor inte är med i vad som händer i barnens liv – eller vågar inte pappor prata om känsliga saker? Jag tror mycket handlar om mansrollen – att pappor inte känner sig bekväma med att vara känsliga med sina barn. Och om det är så måste det ju bli en förändring. Speciellt i ett av världens mest jämställda länder.

Jag tror verkligen att fler pappor borde ta ut mer föräldraledighet för att stärka banden med barnet från start. Siffrorna ser nämligen deppiga ut även där. Fördelningen ser ut så här: mammor tar ut 72,4 procent och pappor 27,6 procent (2017).

Fy fasen vad deppigt att inte kunna trösta sitt barn. Ingen pappa vill väl ha det så här?

Äntligen helg! Ljuvlig vecka, fast så trött (är det vädret?). Här än några bilder från den:

Måndag

Dagen efter Norgeresan. Gjorde en rejäl vurpa under en bergsvandring och blåmärket lyste inte med sin frånvaro direkt.

Tisdag

Lunch på vegorestaurangen Rutabaga för att lansering av Bahar Pars kollektion med Kappahl. Så härligt gäng! Blev starstruck av Carola. Blir alltid det av något skäl.

Onsdag

Cookalong hos Markiz. INGEN lagar så god mat som Markiz.

Och hennes Liora! Världens gladaste 1-åring. Så fint att Lilo är så ”storasystrig” med gullungen.

Torsdag

Mitt barn lystrar endast till namnet Donatello (tack för så uppskattade Ninja Turtle-presenter Nikelodeon!). Och blev så besviken att de kände igen henne på förskolan…

Sen började morgonen med frukost på Lindex tillsammans med Cancerfonden och Rosa Bandet.

Lördag

Finns det något bättre än brunch? Frukost till lunch är ju det bästa som finns. Och speciellt ”Fat Elvis”-våfflorna på Miss Clara. Massor av jordnötssmör på… mmm!

Trevlig helg!

Jag fick Lilo för snart fem år sen. Det blev ett akut kejsarsnitt efter två kämpiga dygn. Orsaken till snittet var helt enkelt att jag inte öppnade mig mer än fem centimeter. Och jag måste säga att jag verkligen blev behandlad bra på BB Stockholm i detta. Det var varken en hets att föda vaginalt, eller att göra kejsarsnitt (förrän det blev akut). Nu i efterhand hade jag så klart valt kejsarsnitt – och skulle jag någonsin föda barn igen så skulle det till 100 procent bli genom ett planerat kejsarsnitt. Jag skulle aldrig låta mig övertalas till att föda vaginalt eftersom det verkligen inte fungerade förra gången.

Därför blir jag både förvånad och upprörd när jag läser Ida Östenssons text i KIT om hur hon blev bemött – när hennes barn låg i säte…

Idas son Valter (nu 4 veckor) visade sig ligga i säte och efter ett vändningsförsök där Valter inte ville bli vänd så blev det beslutat att Ida skulle förlösas med kejsarsnitt. Men först utsattes hon för en övertalningskampanj av läkaren, som tyckte att hon kunde föda vaginalt ändå.

”När jag sa att jag ville bli snittad så blev hon bara stoneface och frågade: ‘För att?” Tre gånger återupprepade hon den frågan när jag förklarade varför jag som förstföderska inte ville föda i säte’.

Är det inte galet att försöka övertala en kvinna till detta? Och även om ett barn inte ligger i säte tycker jag att det är illa att försöka övertala någon som inte vill föda vaginalt att göra det.

För övrigt tycker jag att min bloggkompis Vanja alltid uttrycker sig så bra kring kejsarsnitt och rätten att bestämma över sin egen kropp. Här kan du läsa hennes argument för att få ett kejsarsnitt beviljat.

(Det här inlägget innehåller köplänkar)

När jag sminkar mig till vardags använder jag just nu väldigt få produkter: den här foundationen, det här bronspudret, aloevera-gel på brynen (kör nu med det istället för ögonbrynsgel) och mascara.

Och jag vill verkligen att mascaran ska vara BRA. Klarar inte kladd och klumpar… Därför tänkte jag tipsa om de fem mascarorna som jag tycker har funkat absolut bäst på mig – och som verkligen håller.

1. ”2000 Calori Curl Addict Mascara Black 01” från Max Factor. Så bra mascara som man kan ”bygga” till önskad volym utan det ser klumpigt ut – och inte för dyr. Cirka 160 kr.

2. ”Mascara Terrybly 1 Black” från By Terry.
Serummascara (därav priset) som aktiverar fransväxten samtidigt som de ger  bra volym utan klumpar. Cirka 300 kr.

3. ”Paradise extatic mascara” från L’Oréal Paris.
Ger maxade fransar utan att kännas bli klumpiga. Håller bra! Cirka 120 kr.

4. ”High impact mascara” från Clinique.
Klassiker som alltid håller! Också en mascara som kan bygga till önskad volym. Cirka 230 kr.

5. ”Hypnôse” från Lancôme.
Håller väldigt bra under dagen. Perfekt för dig som bara vill ha  ”naturliga” och smidiga fransar. Cirka 300 kr.

Jag trodde nog aldrig att jag skulle hålla med Anna Anka om något, men jag tycker att hon har helt rätt när hon här säger att hennes Hollywoodfru-kollega Elena Belle har en helt ”warped (skev) syn på på vikt” och ”inte har ett hälsosamt beteende”.

Jaaaaaa, folk får ska klart göra som de vill med sin vikt och kropp, men JAG tycker att det är galet att Elena Belle sitter och säger i programmet att hon ska gå ner 11 pounds (fem kilo) för att komma dit hon vägde innan graviditeten, det vill säga 100 pounds (45 kilo). 45 ynka kilon! Oh lord, ge mig dillchips nu!

För det här att sträva efter samma kropp som man hade innan graviditeten. Suck. Gäsp. Stön. Sluta bara!

Varför är det så jäkla viktigt att se ut som man gjorde innan? Varför får det inte synas att man fått barn?

Nej, din kropp kommer förmodligen inte att se ut exakt som den gjorde innan – men varför måste den det? Jag tycker att det är en obegriplig strävan. Varför inte bara acceptera den nya kroppen och sluta att vikthetsa? Läget NÖJD är något jag verkligen kan rekommendera och det handlar så klart om acceptans = frihet.

Alla är vi olika, vi har olika ämnesomsättningar, aptit, lust för träning, skönhetsideal och prioriteringar i livet. Mina prioriteringar är enkla: jag vill vara pigg för min och min dotters skull, jag vill vara stark för min ryggs skull, jag vill äta goda middagar för min njutnings skull. Jag vill leva ett ”gött” liv utan att lägga onödig energi på hur det var, eller hur det skulle kunna vara.

Och Elena är snart 33 år. Så hon är inget barn som inte vet vad hon säger på tv. Och jag tycker att det är tråkigt att hon framför så många tv-tittare sitter och säger såna här saker som förmodligen påverkar andra mammor. Och framför allt är det tråkigt att hon har så skev syn på sin egen kropp – som så fantastiskt gett henne ett barn.

(Illustrationer av @common_wild)

1. När man anstränger sig…

2. Den fina kärleken mellan syskon

3. Inte en sekund i fred…

4. Mitt ÄR mitt!

5. Den bästa leken

Happy friday, mamas!

Ja, då får man ta med den lilla personen på poddinspelning och möten.

Status på barn:

Muta: Bulle och cola.

Humör: Gott.

Avbrutit samtal: 77 ggr ca.

Superviktigt: Matcha i keps.

Outfit: Faux fur all the way.

Sagt om sin mamma so far: ”Mamma kan inte gå i klackar”, ”Mamma har kanske lagt en fis”.

Jo, jag skrev ju om det här med att vikthetsa efter att man har fått barn… Och en sak jag verkligen tycker att man ska tänka på också är att inte jämföra sin kropp med andra.

Våra kroppar ser ju helt olika ut innan och efter att vi har fått barn – och man ska exempelvis inte jämföra sig med en 22-årig modell som Slick Woods (också känd som Rihannas musa) som såg ut så här som gravid…

…och så här två veckor efter att ha fött sin son…

…vill då påminna er om att jag både såg ut och kände mig som 89 år gammal efter förlossningen (dag 5 på BB här).

Igår medverkade jag och Carin i ”Malou efter 10” i föräldrapanelen tillsammans med Edward Blom.

Kändes lite weird att sitta där och efter dagens första gäst (som ingen av oss andra visste skulle vara där). Förstod inte riktigt skälet till hans medverkan men jag tycker att Malou gjorde en bra intervju och nu tycker jag att det är dags för Cissi Wallin att få samma utrymme i programmet för att prata om vad #metoo har betytt för henne, eftersom det är det som temat är denna vecka. Utan Cissi, Lulu och den här personen hade inte metoo-rörelsen dragit igång med samma enorma kraft som den gjort. En nödvändig revolution.

För övrigt så fint att den här bilden visades i tv. Så otroligt stolt över min lilla Lilo.

Igår hände det – min poddkompis Cilla har fått sin dotter! Efter fem inseminationsförsök och fem IVF:er gjorde Cilla i slutet av januari en embryodonation. Hon blev gravid på första försöket och nu är alltså den lilla tjejen här – så fantastiskt!
(Här kan du läsa hela hennes historia).

En embryodonation innebär att man använder sig av en annan kvinnas ägg och i Cillas fall också en spermadonator. Cilla brukar förklara det som att hon varit en ugn där andras DNA bakas ihop. En metod när ens egna ägg inte fungerar.

Och om du går med barnlängtan tänkte jag dela med mig av Cillas tips här (Cilla jobbar som samtalsterapeut och har samtalsgrupper om barnlängtan).

Cillas råd till dig som vill skaffa barn på egen hand:

1 Vänta inte för länge
”Vi har i hela våra liv blivit utbildade i hur vi ska undvika att bli gravida för tidigt men ingen har sagt hur fertiliteten kraftigt avtar redan från 30 års ålder och framförallt från 35 års ålder. Hade jag vetat hur statistiken ser ut hade jag börjat processen långt tidigare.”

2 Stå på dig!
”Bara att få en tid för en fertilitetsutredning var svårt för mig, det är annorlunda nu när det är lagligt för ensamstående i Sverige. Du kommer vidare med hjälp av information så ring, mejla, ställ frågor och var ‘jobbig’ och se till att du får det du behöver även om det kan vara motigt.”

3 Våga ta hjälp av nära och kära
”Man behöver stöd och någon/några att bolla alla beslut med. Välj ut en eller två vänner eller liknande och se till att de förstår din längtan och din ingång till processen och ha dem som stöd på vägen. Risken finns när man pratar med bekanta/vänner att de för över sin ångest i dina beslut. Alla ser olika på dessa frågor och du behöver vara grundad i det som är viktigt för dig.”

Det här inlägget innehåller köplänkar*

En lustig grej när jag och Carin medverkade i ”Malou efter 10” i veckan var att vi hade klätt oss lika: bägge i mörkröda kostymer. Men Carin körde utan kavaj så vi inte skulle bli helt lika.

Och jag måste bara säga det – kostymen jag bar från Lindex är så sköööön. Jag gillar ju inte när det känns för dressat och därför är den här ultimat för att kvaliteten är SÅ mjuk.

Kavaj, 399 kr och byxa, 399 kr, Lindex.

Och så Carins variant är från Kappahl. Också väldigt snygg!

* Vad betyder en köplänk? Det är ingenting som kostar dig någonting. Det är bara jag som tipsar om saker jag gillar, som jag hoppas att du också ska gilla! Och om du klickar på länken får jag en liten slant.

Vad fasen har om man gillar ponyhästar eller inte med kön att göra? Jag blir galen på att barn så tidigt får lära sig att det inte är okej att ha vissa kläder på sig för att man är just kille eller tjej.

Det är ju vi vuxna som lär barnen detta! Kidsen själv hade inte ens reagerat om de hade lärt sig de här omoderna normerna av sina föräldrar eller andra vuxna.

Jag läste det här nyss på SVT.se:

Det slog mig idag att jag precis just nu har bloggat här på mama i fem år! Herregud vad snabbt det har gått!

Men hur mycket har egentligen förändrats i mitt liv under de här fem åren? Faktiskt inte så mycket. Det största som har hänt mig är så klart min älskade Lilo. Jag var gravid i sjunde månaden när jag började blogga och nu i november blir Lilo fem år.

Och jag var jäkligt bra på att behålla min tidigare bloggtitel ”Singelmamma” – i hela 4,5 år!

Så från singelmamma till att nu ha fästman och bonusdotter. Det känns väldigt fint att det har blivit så. Det är helt klart den största förändringen i mitt liv sedan jag fick Lilo.

Det finns så klart en massa saker jag ångrar under de här fem åren – saker jag gjort och skrivit, saker jag inte gjort och skrivit. Det är inte alltid lätt att dela med sig av sitt privatliv i alla lägen, fast jag alltid vill vara så ärlig som möjligt här. Och faktum är att jag ofta behövt bloggen – för att få kunna ventilera. Det har ofta varit lättare att göra det här än att berätta saker för en nära vän.

Vid tillfällen har jag legat på botten och krälat, och andra gånger har jag svävat högt som en örn. Livet liksom.

Hur som helst – jag är väldigt glad över att få vara på mama och att ni fortfarande hittar hit. Grattis till mig!

En så härlig sak med att vara frilans är att styra över sin egen tid. Och även om jag har mycket jobb så tar jag vissa tillfällen för att få inspiration men också göra sånt som jag vet ger energi. Som igår.

Började morgonen med en klippning hos Johanna som fick i uppgift att ta hand om den här ”efter-tofs-frillan”…

…och gjorde mig cirka 300 procent mindre fluffig!

Sen efter jobb drog jag, Markiz och lilla Liora till Anjas och Filippas julfirande. De släpper en helt egen vinterkollektion tillsammans med Ellos (det finns en fuskpäls-kimono som är SÅ fin!). Det var faktiskt rätt mysigt att smygstarta julen med lussebullar, glögg och julmust.

Och eftersom min mamma ville vara med Lilo (mamma, alltså, vilken hjälp man har där) och hämta henne på förskolan, kunde jag också gå ut och äta middag på PA & Co med Titti, Lisa och Ebba. Så underbart häng!

Vad ger dig inspiration och energi? För mig är det helt klart att hänga med kvinnor som man synkar bra med och som man kan både skratta och gråta tillsammans med. Så lyx att få ha så många härliga kvinnor i sitt liv!

Lördagen började med en mysig brunch hemma hos Joanna Swica och några av ämnena kring bordet var: instakontot @mansbebisar (hur har man ens hamnat med en person som inte kan gå och handla själv exempelvis?), friheten i att våga bli sin egen och hur man som influencer ofta får helt skamlösa förslag om samarbeten.

Fina Joanna med Elina och Anja till vänster.

Hela brunchgänget!

…och nu på söndagsmorgonen blev det en till brunch med mina älsklingar – som inte direkt var lika intresserade av att socialisera med mig, haha.

Så sjukt kul sällskap…

Men jag och nutella-våfflan är i alla fall synkade…

På väg till ett möte idag åkte jag tunnelbana från Medborgarplatsen till Hötorget. Under den här fyra stationer korta resan möttes jag av en klass som på väg på någon utflykt. Jag skulle gissa att det var 8-9 år. Och i mitten av vagnen stod alla klassens pojkar samlade. Och att sitta bredvid dem var ungefär som att ha hamnat i twilight zone.

Killarna klättrade på säten, slet i varandra, skrek och en kille  gav till och med sin klasskamrat en (lätt) örfil. Wtf liksom? Det satt lärare längre bort men sa ingenting till barnen om att lugna ner sig. Och när jag satt där lite lätt i wtf-läget och funderade på om jag hade rätt att säga till pojkarna, och speciellt han som gav sin kompis en lavett så tog en äldre dam kommandot: ”SÅ DÄR GÖR MAN INTE!” så hon med en riktigt stark stämma. Och vips blev alla kidsen tysta.

Så här i efterhand borde jag ju bara ha sagt till, eller? För på något sätt kändes det som att de här kidsen för ofta kommit undan med ”boys will be boys” – VÄRLDENS mest lama uttryck. Jag har massor av civilkurage, det har jag verkligen – men jag tycker att det är svårt att säga till barn. Jag vet ju inget om varför ett barn beter sig på ett visst sätt.

Har du någonsin sagt till andras barn? Jag kan säga att mitt ”moment of rage” i livet var i Spanien när två små bröder (cirka 5 och 8) stod och kastade stora stenar från en klippa ner på en strand där folk badade (inklusive jag, Lilo och en väns dotter).

Jag tror att de här barnen har mardrömmar om mig än idag, men framför allt deras föräldrar som satt på en bar bredvid och inte hade koll på var eller vad deras små pojkar gjorde. Det var som att det kom ut rök ur mina näsborrar. Så arg var jag.

Vilka är egentligen de viktigaste ingredienserna i ett förhållande? Enligt en forskare finns det tre saker som verkligen behövs för att nå fulländad kärlek. Månadens krönika i nya mama handlar just om det:

Det finns en mening i en låt som jag ofta har i mitt bakhuvud. Det är Editors som i låten ”Bones” sjunger: ”In the end all you can hope for is the love you felt to equal the pain you’ve gone through”.

För förhållanden är sällan smärtfria. Jag var ihop med en person i nästan två år för att efter att det tog slut ställa mig själv frågan ”Var det värt det?. Svaret var då så självklart: ”Nej, absolut inte”. För energin han tog av mig var så mycket större än den kärlek vi hade.

Det är också därför jag så ofta tänker på den där frasen. För det minsta man kan hoppas på i ett förhållande är att en relation inte tar mer smärta än vad den ger kärlek. Alla relationer går så klart upp och ner, men om den inte går mer upp än ner finns det ju ingen mening att vara tillsammans med någon. För varför är vi egentligen i ett förhållande? Vad får vi ut av att leva i tvåsamhet? För mig handlar det om att ha livskamrat i vått och torrt som ger trygghet och som får mig att växa som människa. Och att jag vill göra detsamma för min partner.

Enligt den amerikanske kärleksforskaren Robert Sternberg handlar det om balansen av tre viktiga ingredienser för att nå det han kallar fulländad kärlek i ett förhållande (ur boken ”21 sanningar om kärlek”): Vänskap, Passion och Framtidslöfte. Och för att förklara kort, i Vänskap ingår att du känner dig nära din partner, att du känner ett band emellan er och att ni klickar. Att du känner lycka när din partner är lycklig och känslan att du alltid kan lita på honom eller henne. Med Passion menas kraften som leder till romantik, fysisk attraktion och din sexualdrift. Om med det sista, Framtidslöfte, menas att se förhållandet som ett åtagande, ett beslut, att du kan se er två leva ihop under resten av era liv.

Och för mig låter den teorin helt begriplig. Jag tror nämligen inte att det är en slump att jag levt singel så pass länge som jag gjort – för jag har aldrig tidigare lyckats känna de tre ingredienserna – utan bara en eller två. Och jag inser också att jag valt personer som jag vet inte varit det jag behöver – kanske omedvetet, kanske av feghet. Och när jag fick Lilo för snart fem år sedan så ville jag inte ens ta chansen att släppa in någon i vårt liv – för tänk om det skulle vara en energislukare! Ingenting skulle få ta energi från mig och det viktigaste i mitt liv: min dotter.

Sen kom en person in i mitt liv som jag inte kunde säga nej till. Så jag släppte in honom. Och nu finns äntligen de tre ingredienserna på plats. För första gången på väldigt länge. Och just nu bakar vi ihop dem till OSS och förhoppningsvis försätter att växa tillsammans, men även som individer. Det är kärlek för mig.

Härom dagen satt jag på ett café/bar och jobbade. Det fanns ungefär fem lediga bord runt mig. Djupt inne i skrivandet på min dator kommer det fram en kille i 35-årsåldern.

Han: Kan jag sitta här (är på väg att sätta sig mittemot mig)?

Jag: Nej, den platsen är upptagen. Min pojkvän ska sitta där.

Han: Men då sätter jag mig här så länge. Tills din kille kommer. Så kan vi prata lite.

Jag: Nej, tack. Jag sitter här och jobbar.

Han: Men det är det inte roligare att ha sällskap? Jag ska inte störa dig för mycket.

Jag: Fast jag vill inte att du ska sitta där. Även om jag inte skulle jobba så vill jag fortfarande inte att du ska sitta där. Vänligen ta något annat ledigt bord.

Han lämnar sedan bordet förnärmad och mumlar surt något.

Det finns nog INGEN kvinna som inte känner igen sig i den här situationen. Män som förutsätter att man ska vilja prata med dem. Män som tjatar på en om att få komma nära. Det är åt helvete. Nu är jag inte ett dugg rädd för att säga ifrån till idioter som inte kan respektera ett nej. Men att veta att min dotter, min bonusdotter, mina brorsdöttrar kommer att råka ut för detta äckliga tjat, eller ännu värre hot och övergrepp – jag STÅR fan inte ut med detta.

Och mitt i skrivandet av det här inlägget så dök det här upp i mitt flöde. Det är Vanja Engström, 18, från ”Idol” (som åkt ut tyvärr) som lagt upp:

View this post on Instagram

I lördags var jag ute. Hade köp linschips som jag tänkte avnjuta i väntan på tuben. Helt plötsligt får jag en arm över min axel. Jag tittar upp och ser… ja, vi kan kalla honom ”Limpan”. Jag säger: ”vad gör du nej tack.” Limpan börjar fråga vart jag bor. Jag svarar: ”wtf varför ska du veta det” Limpan svarar något i stil med: ”Jag följer med dig hem”. Jag blir obehagad och säger: ”Ew skojar du? aldrig.”. Limpan forsätter fråga var jag bor och försöker pusha på med förhoppning om ett ligg. Jag går iväg och sätter mig på en bänk. Limpan följer efter och börjar smeka insidan av mitt lår upp och ner. Jag tar bort hans hand och ba ”men lägg av då snusk” och då gör han det igen och jag tar än en gång bort hans svettiga hand. Limpan försöker lägga armen om mig igen oavsett hur överjävligt tydlig jag varit med att jag inte vill ha något med honom att göra. Jag fick ett ryck i allt detta och började filma Limpan. Jag blev på väldigt gott humör när jag började filma för han blev så obekväm. Jag kände att jag hade återvunnit min makt eftersom han fattade att han gjort fel då han blev så ställd. Han bad aldrig heller om ursäkt. Och jag är btw fett skön mot honom också eftersom jag skyddar hans identitet med olika maskeringar. Men videon avslutas iallafall med att jag gick mot tuben med trevliga främlingen jag fist-bumpade med. Och såhär kan en kväll se ut för mig och många andra icke-män. TYVÄRR. Män som går över gränsen, män som inte kan ta ett nej även om det är en extremt enkel instruktion, män som inte fattar att våra kroppar är till för oss, INTE dem. Sånna män finns tyvärr överallt. Jag är så fruktansvärt trött på det. Trött på att bli bemött som ett objekt, som en jävla dildo. Jag är ingen dildo. Jag är en människa. Jag är en jävla människa och jag vill bli behandlad som en. Är det så mycket begärt? Puss o kram. Vanja out.

A post shared by Vanja Rut Engström🖤🤪 (@vanjaengstrom_) on Oct 15, 2018 at 7:37am PDT

Har du någonsin sett en kvinna/tjej bete sig på det här sättet mot en man/kille? Vad får män att ta sig den rättigheten?

Metoo har inte gått för långt, snarare för kort.

Den senaste tiden har Lilo vägrat att vara medgörlig på morgonen: hon vill inte klä på sig, inte borsta tänderna och SÅ mycket vidare. AHHHHHHHH!

Det är som att hon kommit in i någon bonus-trots-fas som gör att 80 procent av vardagsmorgnarna är som orkaner som jag motvilligt dras in i och sedan spottas ut ur med cirka noll mammaenergi.

Men så i morse hände det. Den här smarta mamman kom på den mest briljanta lösningen. Eftersom fredagar betyder innelämning på föris så tyckte jag att Lilo kunde vara sitt alterego – enhörningen Blomman. Och det bästa med enhöringen Blomman är att hon lyder och gör allt jag säger!

Jag: Borsta tänderna nu, lilla enhörning!

Lilo: Gnägg (ja!).

Jag: Sätt på dig sina gympasko-hovar nu, lilla enhörning!

Lilo: Gnägg (ja!).

Jag: Galoppera till förskolan nu, lilla enhörning!

Lilo: Gnägg (ja!).

Så pass smart mamma… Eller? Frågan är om jag kan låta gå Lilo gå i enhörningsdräkten i cirka två år till?

Såg ni Markiz på Nyhetsmorgon i morse? Så härligt att äntliiiiiigen få prata högt om att: hon är GRAVID igen!

Och ni som följt Markiz vet att hon haft svårigheter med att bli gravid – men denna bebbe kom till och med till utan IVF (en ganska tuff resa att gå igenom). Grattis till er igen, Markiz och Kevin!

Och hurra för att livet bjuckar på härliga överraskningar när oddsen inte är på ens sida!